En dag i Vårgårda…
Johanna slår mig en signal dagen innan kurs och informerar mig vilken parkeringsplats jag skall ha, får en förklaring om att det är lite rörigt nu när det byggs förfullt i kommunhuset. Ordning och reda!
När jag anländer på morgonen så möter Johanna givetvis upp, tar med mig in via den tillfälliga entrén via varuingången under kommunhuset. Vi följer katakomberna i källaren, förbi tombackar från restaurangen och en massa bråte, lite fram och tillbaka i gångarna innan vi anländer till det magiska rummet med sina gröna skinnsoffor. Du vet sådana där stora mjuka ”80-tals soffor”, när man sätter sig så sjunker man djupt ner i den mörkgröna sittdynan och John Blund knackar omgående lite lätt på ögonlocken.
Johanna startar direkt upp kaffebryggaren och hälsar alla välkomna, och när kursdeltagarna successivt trillar in så kan de fånga upp en kopp kaffe på vägen in i kurslokaler. Bra start!
Medan vi startar upp kursen med lite mjuka värden så förbereds frukostfrallorna inför nästa paus. Inledningen på dagen är viktigaste stund, pusselbitar om hur vi skall lägga upp dagen för att det skall bli så bra som möjligt så att alla kan slappna av och känna sig bekväma. Lyckas vi så kommer det vara mycket skratt, så många pauser och raster vi orkar med, och vi kommer ha en go stämning där man kan få känna att man får vara sig själv för en stund.
Jag berättar om exemplet för ett par dagar sedan hur en kille kom fram till mig och berättade att han gått hela dagen innan kursen och oroat sig för hur högt han behövde åka under liftkursen, han trivdes verkligen inte på höga höjder och tyckte det skulle bli riktigt jobbigt. Givetvis jättebra när kursdeltagare berättar sådant, samtidigt stör det mig lite att jag inte tänkt på att vara tydligare med sådant här innan kursstart, kursen sker ju självklart på deltagarna villkor och vi gör förstås ingenting som inte känns bra. En del kommer åka galet högt, andra kommer hålla sig lågt, en del gillar att prata mycket andra vill hellre lyssna, en del oroar sig för myror i kalsongerna och andra älskar att sitta, vi är alla olika… …men ändå helt rätt!
Efter en kort genomgång och verklighetsnära exempel på vad som kan hända med liftar om man har otur, så tar vi frukost. Skönt att få sitta och småprata lite, och skaka myrorna ur kalsongerna.
Dagen fortgår och det är mycket frågor och mycket skratt, och en och annan tankeställare får vi under dagens diskussioner. Telefonen plingar till och det är ett sms från Johanna som meddelar att fikat är klart och redo inför nästa paus. Fantastiskt!
Under fikat så jobbar vi lite med lite olika övningsuppgifter och vi kan hjälpas åt att klura ut svaren, men oftast är frågorna väldigt enkla med tanke på att vi precis pratat om dem inne i kurslokalen.
Vi avslutar teoridelen utav kursen med ett teoriprov, vi pratar om det en stund innan för att avdramatisera. Vi är alla ovana vid att gå på kurs och göra prov, är rätt skönt att bara få tona ner det lite och alla får känna att det faktiskt är möjligt.
Vi är 14 personer i gruppen denna dag, och när vi rättar proven så visar det sig att inte en enda av kursdeltagarna har mer än 2 fel av provets 40 frågor. Lysande, då känner jag att jag har lyckats!
Jag tror förstås inte att vi kommer vara helt befriade från olyckor framöver, tyvärr inte, även om det hade varit ett önsketänkande. Olyckor händer tyvärr hela tiden, dessutom drabbas hela tiden människor som är lika duktiga och fina som deltagarna i dagens grupp. Det handlar inte om det, det handlar om vilka genvägar vi tar, det handlar om de tillfällen då vi chansar och gör sådant som vi vet att vi inte borde, eller att vi påverkas av människor runt omkring där vi inte lyckats skydda oss tillräckligt. Sannolikheten att någon i gruppen kommer att råka ut för en olycka eller ett allvarligt tillbud någon gång framöver är fortsatt mycket stor, men ändå betydligt mindre än innan de genomgått kursen. Låter kanske konstigt, men beteenden, jargonger och kulturer kan vi inte förändra på en kursdag, men kunskapen kan vi öka.
Under de praktiska momenten på kursen delar vi upp oss lite, en del har utbildning sedan tidigare och är bara här för repetition, andra är helt nya.
Tillsammans tittar vi först på hur vi skall hjälpa en kompis i nöd, hur vi hanterar en maskin om olyckan varit framme och personen i liften inte kan ta sig ner på egen hand. Enligt mina ögon kanske den viktigaste delen på hela kursen, och som allt för få vet något om överhuvudtaget. Än så länge så har jag inte stött på n å g o n som kan detta, och då har jag ändå utbildat väldigt många liftförare med mycket erfarenhet.
Att kunna hjälp någon är livsviktigt, och när jag säger livsviktigt är det verkligen det.
Även om personen är utrustad med säkerhetssele och skyddsutrustning, så klarar man inte ens 10 minuter hängande under sin korg innan man tappar medvetandet, och redan efter 20 minuter är det fara för liv.
10-20 minuter kanske du tycker låter som lång tid, men jag lovar att om olyckan är framme och det är fara på riktigt så är det väldigt väldigt kort tid. Dessutom få utbildningsgrupper som klarar det, även om de får hjälpas åt och göra det under lugna och ostressade situationer. Men har man testat en gång, så är sannolikheten att man klarar av det under skarpt läge säkerligen 10 gånger bättre.
Vi avslutar dagen med att vi testkör maskinerna, vi kör runt och vi manövrerar korgarna så högt vi vill. Dagen är färdig och vi har ett gäng bättre liftförare redo att börja jobba igen. Så gott med sådana här dagar, dessutom verkade alla väldigt nöjda.
Förstås aldrig klädsamt att skryta eller framhålla sig själv, det luktar ju rent utav lite unket.
Men att läsa dagens kursutvärderingar var en riktigt boost för självförtroendet, där jag fick vara en del utav en bra dag, där gruppen i sig gjorde det lätt och där arrangemang och fika gjorde det perfekt.
Möjligen när jag läste kommentaren “jättetrevlig gubbe och skön att lyssna på” som jag fick lite åldersnåja, får smälta det ett par dagar och se hur jag kan undvika och bli kallad gubbe någon mer gång 